Räven Tor

Räven Tor och de hemliga tecknen.
https://youtu.be/MdgyzGqNIV0

Therese Hägeby

Kapitel 1

Räven Tor och de hemliga tecknen. Text: Marianna Agetorp Bild: Therese Hägeby

Året har trehundrasextiofem dagar har jag lärt mig. Men det här året så verkade det som om det fanns en extra dag, instoppad lite nu och då, en dag då allt det där kunde hända som inte brukade hända.

Efter frukosten gick jag ut runt vårt hus och matade fåglarna som vanligt som jag gör sommar som vinter, vår som höst. Men det var extra tyst den här dagen. Inga fåglar hördes så jag stannade jag upp en stund, och då fick jag se något som jag aldrig hade sett förut. I ett av låga träden, det är en gammal lönn, där finns en gren, en gammal bastant gren och den sitter väldigt lågt ned nära marken så nästan vem som helst hoppa upp och sätta sig en stund och gunga med i trädets rörelser. Och vet du vad som satt där på den låga grenen? Denna dag, på den grenen, satt det, alldeles, alldeles stilla, precis inne vid stammen, där satt det en räv. Han lutade sig liksom lite försiktigt mot lönnens stam, men det såg ut som om han spejade på något. Och du må tro, jag har nästan aldrig sett en räv på så nära håll förut. Det riktigt lyste som rött och guld om honom, och det glänste så vackert i hans päls. Ja det var verkligen en fantastisk solig höstdag så där tidigt på morgonen. Och jag stod alldeles, alldeles stilla.

Och samtidigt som jag var väldigt glad för att ha en räv på besök, så var jag också lite förvånad, och jag tänkte, vad ville den här räven mig? Och vet du vad jag tänkte sen – för jag vet ju vad rävar äter. Rävar äter andra små djur, och då blev jag lite orolig för mina fåglar. Så med ens kom jag att tänka på att jag måste börja mata också räven, så räven får mat, så han inte äter upp mina fåglar. För jag förstod att det måste varit en torr sommar när till och med räven måste klättra upp i träden för att sätta sig och spana efter mat. Men till slut måste jag röra på mig, och då hörde räven mig och så snabbt som en skugga for han ned från trädet, och in under stenen. Den där stora stenen som har en så liten ingång under sig, så knappt ett barn kan krypa under den, fast det ser ut som en grotta. Men räven kunde lätt slinka in genom hålet.

Så jag gick in och räknade mina pengar, de som jag sparat för att kunna köpa lite kul saker som jag behövde, garn, färger, ståltråd, lim och sådant. Så nu räknade jag dem för att se om jag skulle kunna köpa lite mat till räven, och jag fick ett ide om att räven skulle gilla samma mat som man köpte till katter, så det tänkte jag köpa. Sen hände inte så mycket mer den dagen. Fåglarna hämtade mat som vanligt, och jag såg inte räven, ja jag såg honom inte på flera dagar.

Men plötsligt en dag när jag var på besök i staden för att köpa kattmat, två nya penslar och nya färger, då såg jag ett litet barn som satt med sin pappa på en bänk, och de verkade vila lite och prata med varandra. Och då såg jag en rävsvans som stack ut, som om det satt en räv mellan dem, ja nästan som om de satt och höll om den.

Och jag hade kanske inte tänkt på det, om det inte var för den där räven i trädet, och att det där lilla barnet hade börjat dyka upp i mina drömmar. Ibland gick barnet bara runt och letade efter sin räv tycktes det mig, och då visste jag inte ens vad räven hette. Ibland så var det som om barnet stod i ett isigt eller dimmigt fönster. Ibland i tåget som for förbi, eller i bilen som körde om mig när jag gick på vägen. Underligt, tänkte jag efter varje dröm. Men jag visste inget om den räven eller barnet och det kändes nästan alltid som om det var en dröm, för det finns väl ingen som kan ha en tam räv som sin bästa vän?

 

Men senare förstod jag att alla djur kan bli ens bästa vän. En vän som man behöver, när man är glad, eller rädd, eller ledsen, eller helt enkelt bara ensam och behöver någon att prata med. Så efter det, så har jag alltid försökt mata räven. Jag vet inte alldeles säkert att det är just räven som kommer fram till mitt hus på natten och äter, men maten är i alla fall alltid slut.

Och en kväll när jag gick ut för att lägga maten på det där runda bruna fatet skrev jag en liten lapp, till räven. Och då skrev jag. ”Hej kära räv, jag vill bli din vän”. Och du må tro att det var då efter det, allt det där magiska började hända. För alla de där vanliga dagarna av årets 365 dagar, då kan inte rävarna läsa, men det var som om räven kunde läsa den där natten då jag hade skrivit ett hemligt meddelande till honom, att jag ville att han skulle vara min vän. Jag hade nog inte riktigt trott att räven skulle svara mig, men lappen var borta och kan du gissa vad det låg istället. Jo det låg ett underbart vackert rött höstlöv, som var format precis som ett hjärta. Aldrig tidigare hade jag sett ett sådant löv. Och sen dess har jag fått se räven många, många gånger. Jag ger honom mat och ibland, må du tro ligger det de vackraste krokiga grenar vid matfatet när jag kommer ut på morgonen som jag sparar och sätter in på mitt bord och i mina fönster. Ibland underligt formade kottar. En dag låg det den största trillingnöt på fatet. Och när första snön fallit, då må du tro, i det tomma matfatet hade räven satt dit tre tassavtryck, så det såg ut som en vacker blomma. Nu visste jag helt säkert att räven kunde tala, men inte på vanligt sätt, men i bilder, på sitt eget språk. Och vill du veta hur det kom sig att jag fick se det där barnet igen och höra mer om räven så får du fortsätta lyssna eller läsa en annan dag.

 

Räven Tor och de hemliga tecknen.

Kapitel 2

Det finns alla möjliga spår och aningar man kan följa för att få veta vad man skall göra eller vilken väg man skall gå. Ibland tänker vi med hjärnan, ibland följer vi vårt hjärta och ibland den där känslan som det känns, som om vi har i magen.
Men ibland är det helt andra ting som hjälper oss. Något man plötsligt ser, eller en lukt man känner, ett ljud man hör eller hemliga meddelanden på papperslappar man finner på marken. Kanske är det ett ord som klottrats på en vägg, eller till och med ovanliga former på molnen har ibland fått mig att ta underliga steg in i magiska världar, som jag annars inte hade hittat.

Jag skulle en dag åka in till tandläkaren för att laga en tand och skulle sen snabbt åka hem igen. Men när jag var klar och jag just skulle gå sa sköterskan att jag kunde ta en gratisgåva ur en skål där på bordet, och jag valde en tandborste med en liten tandkräm i en påse. Bra att ha om man skall på resa tänkte jag. Men jag brukade aldrig resa, men något hade satts igång i mig.
När jag kom ut på parkeringen mötte jag någon jag inte mött på länge och som jag snabbt kände igen. Det var en gammal vän jag hade haft i klasen över mig. Hon berättade att hon precis hade hamnat i en svår valsituation. Hon måste ta hand om sin gamla mor som var på väg in med ambulans, eller kanske just kommit till sjukhuset, men hon hade också lovat sin gamle granne att köra honom till ett 90-årskalas i en annan stad många mil bort, och grannen satt redan i bilen och det gick verkligen inte att ändra på, och mamman låg i ambulansen. Genast förstod jag att jag behövde min tandborste och tandkräm, så jag sa bara ja direkt utan att min vän egentligen hunnit fråga mig om jag kunde hjälpa till. Jag kan skjutsa din granne, sa jag. Och så, efter några meningar till så hade vi snabbt bytt bilar, ja nästan bytt liv, kändes det som. Hon tog min lilla bil och körde vinkande iväg till sjukhuset, och jag tog hennes stora bil fullpackad med hennes granne, hans rullstol, resväska och en stor present. Hennes gamle granne såg bara glad ut att allt löste sig och att jag nappat direkt på idén om att köra honom istället. Ja så körde vi på var sitt håll.

Vid första rödljuset, kom det andra tecknet, för där såg jag det där lilla barnet med räven, men nu stack bara rävens huvud upp från hans väska. Barnet såg inte mig förstås, men jag såg och tänkte. Nu börjar äventyret.
Det underliga var att jag genast började tala om rävar med den gamle mannen som åkte med mig i bilen. Och han berättade att han var en stor jägare, att han hade skjutit på nästan allt som rörde sig i skogarna och han sa att han nog visste allt om rävar.
– Nja – det vet du nog inte, för då hade du inte skjutit dem, tänkte jag inom mig.
Just då sa Edvin, som om han hade läst mina tankar. ”Ja nu skjuter jag inga djur, ja det var länge sedan nu som jag rörde en bössa. Nu bara matar jag djuren i skogen, för jag vill liksom be om förlåtelse.
– Å det gör mig glad sa jag. Och nu förstod jag att vi skulle få en trevlig resa. För några skjuthistorier och om dödade djur ville jag inte lyssna på. Och kan du tänka dig, sen sa han – Ja jag har en nästan tam räv som går hem till mig och han äter bröd på min trappa. Jag kan sitta inne i huset och se ut genom fönstret och se på räven hur han äter bröd, och han tittar på mig och jag tittar och blinkar och vinkar åt honom, och han springer inte bort. Ja jag kallar räven Tor efter min bror som hette Torvald, för bror min var min bästa vän, men bror min finns inte mer, och ja, inte räven heller. För du må tro, jag har nästan aldrig blivit så ledsen som den dagen jag fick veta att räven dött. Brevbäraren som kom ned med posten, sa att han hade råkat köra på en räv, så den dog, jo” brevbäraren hade haft lite för brått”, det erkände han och han visade till och med en bild, som han hade tagit med sin mobiltelefon, och då såg jag att det var min räv, räven Tor. Och vet du hur jag kunde se det, ja du skall inte tro att alla rävar ser likadana ut. Tor hade lite extra vitt i ansiktet, den vita svanstippen var särskilt vit, öronen var så tydligt markerade med svarta tippar på baksidan, men på framsidan var öronen så vita så vita så vita. Hans ben var dock väldigt svarta. Brevbäraren bara skrattade lite, och sa ”att det var galet att ha det så stressigt så man måste köra fortare och fortare”. Och sen hade han bara sagt ”hej” och kört vidare. – ”Jag stod bara kvar och jag grät ”sa Edvin. – ”Ja jag saknade den räven som om det varit min bror som dött en gång till, ja så fäst kan man bli vid ett djur”, och Edvin och suckade. Och jag hörde hur ledsen han lät. – ”Och nu skall jag säga dig precis som det är”, och nu talade han lite långsammare och tystare.  – ”En natt efter att min vän Tor hade dött, då drömde jag om honom, och i drömmen kunde han tala, och då sa han att ”Alla djur som någon människa verkligen älskat, kan få ta plats i en ny kropp, i ett gosedjur, ja helst av samma sort förstås som de själv varit när de levde, och det måste vara ett gosedjur som var älskat och som någon verkligen brydde sig om och pratade med. Sen blev det tyst en lång stund, ända tills jag sa. – Såg du det där lilla barnet med flygarmössan, som hade en liten räv som stack upp ur väskan.

– Ja jag såg det sa Edvin och tittade mot mig en liten stund och jag hann se att Edvin hade tårar i ögonen.

Vi fortsatte att köra en lång stund under tystnad, men jag sa inget om den räven som jag sett i trädet och som jag brukade mata och som jag hade skrivit en liten lapp till. Men nu förstod jag att det måste vara samma räv, för jag och Edvin bodde bara några kilometer ifrån varandra. Och så många tama rävar fanns det nog inte. Det skulle jag berätta längre fram, för resan var lång och det var jag som skjutsade hem Edvin också, efter det där 90-årskalaset. Och vill du veta vad som hände sen och om jag fick träffa den där lilla barnet med räven så får du lyssna eller läsa vidare.

Räven Tor och de hemliga tecknen.

Kapitel 3

Dagen efter den där 90-årsfesten, som jag hade skjutsat Edvin till, då var det dags att köra hela vägen hem igen. Men aldrig hade jag mött så många gulliga tanter och farbröder som på den festen. Jag det kändes nästan som ett vilt och galet barnkalas. Så jag började förstå att åldern inte spelade någon roll. Jo förstås, lite långsammare är man nog, använder andra ord, och man behöver vila lite mer, ja som riktigt små barn, ja nästan som om de gamla blev som barn igen. Och jag tror att vi är som allra klokas när vi är nyfödda, men då kan vi inte berätta allt vi vet, och så är vi visast när vi är gamla, men då kanske inte det är någon som har tid att lyssna på oss och det är ju synd.
Resan hem gick bra, ingenting särskilt hände men jag berättade till slut om räven jag hade matat och Edvin trodde också att det var samma räv, den som nu hade dött. Och vi båda var övertygade om att den räven nu, var den räven som bodde hos ett litet barn som vi inte kände. Men vi hoppades på att få se honom igen, och vi båda skrattade åt att vi var så barnsliga och vilda i vår fantasi och det kändes som om det var räven som hade fått mig och Edvin att mötas och bli vänner. För så snabbt kan det gå att bli vänner.

Efter en lång stunds tystnad sa Edvin.

  • Du skall få min gamla klocka som tack för den här resan. Den är det finaste jag har.  För utan dig hade jag inte fått glädjen tillbaka. Nu känner jag att jag kan dö glad.
    Det var helt underbart att höra, men vad säger man sen?

Jag la bara min hand i hans gamla mjuka hand, och tryckte varmt och länge och fortsatte att köra. Och jag sa sen att jag skulle sticka en varm filt som du kan ha på dig i kistan när du har dött, så du inte måste frysa. Så sa jag sen, och då skrattade vi båda två, för vi visste båda två att man inte fryser när man är död.

När vi till slut kom fram och Edvin var lämnad och avvinkad, då hade det hunnit bli natt. Och när jag skulle gå in till mitt hus och såg mig omkring, såg jag att det var alldeles stjärnklart. Och så tyst det var. Så otroligt tyst var det. Så jag gick tillbaka ut till framsidan av huset, och sjönk ned på den gamla solstolen som jag kan fälla ned till liggande. Jag har den ute året om för den är lika bra för att sola sig i som för att ”stjärna” sig i. För att ligga ner och se på stjärnhimlen, är underbart. Det känns som om jag ser på en stor mörk filmduk som är uppspänd på himlavalvet, men filmen har ett språk som jag inte förstår ännu. Men jag låg där och tittade på, Pluto och Venus, Sirius och de olika stjärnbilderna. Och Polstjärnan den är nästan placerad, som om du står på jorden och fäller ut ett stort paraply med stjärnhimlen på, och toppen, spetsen som sticker upp, där är Polstjärnan. Om du håller paraplyet lite snett mot din axel. Och jag tänkte på allt jag hört på tv om att vi människor är gjorda av samma material som stjärnorna och att vi var stjärnstoft och plötsligt var det som om stoftet liksom blåste uppåt, som om stjärnhimlen var en sandstorm, ja jag måste ha somnat, för stjärndammet ven omkring mig, drog med mig ut i rymden och jag svävade som om jag var en enorm ängel gjord av ett lätt moln och jag bara lyfte och flög iväg upp i rymden, och jag som alltid velat kunna flyga som en fågel, jag svävade nu lätt, lätt som ett sommarmoln på den mörka väldiga natthimlen. Underligt nog, tänkte jag. – Så här måste det ju kännas när man är död. Man liksom bara lämnar kroppen och tar bara med sig det som inte syns, sina tankar, sina drömmar, sitt skratt, sin kärlek, sin längtan och så flyger man iväg till alla de platser som man inte hunnit se förut, ja till och med till andra världar som man inte ens visste att de fanns. Och du må tro att det var spännande att vara ett stjärnmoln, och flyga till andra universum och se andra världar, och skogar och städer och enorma palats som var byggda av flytande kristall, och man såg liksom allt samtidigt och in i alla djur och människor, och kunde förstå var alla tänkte och kände utan att ens fråga dem. Ja det var som om att se en underbar och overklig film, och bara flyga in i den och vara med i den och bestämma vilket slut den skulle få, ja det var så underbart, och underligt och lite skrämmande. För jag var likson alla ”jag” jag hade varit förut. Jag var alla åldrar jag hade varit, men samtidigt, och jag kom ihåg allt från mitt liv, och det var som att se sig i spegeln och alla åldrar syntes samtidigt i spegeln på samma gång, och du kände igen alla, för alla var du.

Och du må tro, jag hade nog stannat kvar där än, som ett stjärnmoln, om jag inte plötsligt hade hört en uggla som hoade och jag vaknade upp och såg att jag låg i solstolen, eller skall jag kanske säga stjärnstolen, och det var mörkt och jag frös och i den gamla lönnen satt en stor Kattuggla och hoade, på samma gren du vet, som den där räven satt en gång, han som blev min vän.
Fast jag frös, vågade jag knappt röra på mig, och inte ställa mig upp, för jag ville få se ugglan en stund, och den satt där och spejade mot sjön, ned mot den lilla dammen och med ens visste jag att jag hade fått en ny vän, en ugglevän, och det underliga var att ugglan med sitt hoande, tycktes säga. – Skynda dig och gå in och lägg dig. Du behöver sova och vila. Du kommer få en lång dag i morgon.
Och så lyfte den sina väldiga vingar och flög ljudlöst bort ned mot den stora alen vid sjön och gissa om jag lydde ugglan? Jag la mig direkt efter att jag borstat tänderna och efter att jag druckit ett glas vatten, och sen sov jag djupt och sov djupt och utan drömmar. Och vad som skulle hända nästa dag visste jag inget om, men ugglan hade rätt, det vet jag nu. Det blev en lång och mycket spännande dag. Och då skulle jag få möta det där lilla barnet med räven. Men det visste jag ju inte när jag somnade. Men om du vill höra hur det gick får du lyssna eller läsa nästa kväll, för än har det inte hänt.

Räven Tor och de hemliga tecknen.

Kapitel 4

Eftersom det skulle bli en lång dag, efter var ugglan sagt, så tänkte jag att det var viktigt med en lång morgon i sängen. Så när jag hade vaknat och sett att det regnade ute gjorde jag mig en stor kopp kaffe med mycket grädde i och satt mig i sängen och skrev ned allt som hade hänt de senaste dagarna och läste i tidningen en stund.  Men så knackade det hårt på fönstret. I vinrankan som klättrade på husväggen och som nu växt till sig så jag knappt kunde öppna mer än det ena fönstret, där satt nu en liten talgoxe och vred sitt huvud åt än det ena, än det andra hållet som om han verkligen hade bråttom och inte hann vänta på mig längre.
Jag förstod att fåglarnas tålamod var slut, så jag gick ut i bara nattlinnet för att fylla på fågelmaten som nu var slut på alla ställen i trädgården. Regnet verkligen öste ned, så fast jag var ute bara en kort stund hann jag bli både blöt och kall. Därför kröp jag ner i sängen igen, men det blev inte en lång stund för sen ringde telefonen. Men i telefonen fanns ingen som sa något. Då blev jag arg och la ned telefonen i en låda i skrivbordet och fick på mig kläderna och började ta fram min gamla degbunke för att baka bröd. Men jag hann inte så långt, för då knackade det på dörren. Utanför stod det en man som frågade om jag möjligtvis hade sett hans brevduvor, och han hade en vit duva på sin vänstra axel. Som du förstår blev jag lite förvånad. Utan att tänka mig för bjöd jag in dem båda två och duvan verkade vara van vid att vara inomhus. Duvan flög in och satte sig uppe på krönet till kakelugnen och mannen såg lite besvärad ut, men jag frågade om jag fick bjuda på kaffe för jag skulle själv ha på påtår. Och du må tro att jag fick höra en underlig berättelse. Han sa att han hade haft brevduvor ända sedan han var liten och han hade lärt att tala och förstå vad duvorna sa, så nu behövde han inte längre sticka in några små ihoprullade lappar vid deras ben, som man annars gjorde förr. Och när han fick tillbaka svaren med duvorna från sin faster i Danmark fick han först meddelandet från duvan själv, sen läste han på lappen, och det stod alltid samma sak, så nu läste han nästan inte längre vad som stod på lappen. Så log han och sa. Ja nu behöver man ju inte duvor längre. Nu mejlar man och sms:ar och postar man på alla möjliga och omöjliga sätt, men ”de e liasom” roligare med duvor.  Och duvorna de har ju lika moderna nätverk som de moderna människorna. Lika osynliga. De kan ju flyga och hitta rätt, flyga långt, fort och under natten. De är som naturliga gps: er.

Han pratade på rätt så länge och jag som älskade fåglar lyssnade intresserat, så jag höll på att glömma att servera honom kaffe men så kom han till slut fram till ärendet.
Han sa att han hade talat med Edvin i Målen om han visste någon som kunde tänka sig att ta över hans gamla mosters duvslag med alla duvorna, för hon skulle flytta till hemmet och kunde inte ta med duvorna. Och då hade Edvin nämnt ”Damen på backen” och så körde jag hit. Men det var underligt för den här duvan hon sa det till mig, innan Edwin sa något. Hon sa något om en räv också och något om en jaguar. Det förstod jag inte alls, men nu när jag såg din röda bil på gårdsplanen här, då förstod jag ju vad det betydde.
Men duvan var tydlig med att det var hit hon menade att duvorna skulle flytta, det förstod jag när jag klev ur bilen. Tysta satt vi sen och drack kaffe, och plötsligt flög duvan ned mot oss och landade flott på mitt stora köksbord. Gled fram en bit på den hala ytan så några papper flög i golvet, bland annat ett av mina utskrivna foton på den där tama räven, som brukade hållas här. Det såg mannen vid bordet och sa jaha, där var det tecknet, där har vi räven som duvan talade om. Och nu var det min tur att berätta. Jag berättade om min räv, och hur jag matade den med kattmat, och hur tam och tillgiven den blivit och att vi kunde tala med varandra på ett konstigt sätt. Och sen berättade jag för honom om postmannen och Edvin och resan till 90-årskalaset och om det lilla barnet med räven. Och då sa han: Det var ju underligt. Det är ju mitt barnbarn, och han kommer ut till mitt i eftermiddag. Då log vi båda två.
Och utan att jag hunnit säga varken ja eller nej till om jag ville att hans gamla fasters duvor skulle flytta hem till mig, sa han att han kunde hjälpa mig att bygga ett ”duvslag”- ja så kallades det, det huset som duvorna skulle bo i. Och när vi var klara med kaffet, gick vi ut och skulle titta på hur man kunde inreda min gamla lada och bygga en stor bur med nät runt omkring på utsidan så inte höken kunde komma ut duvorna. Och jag visst precis hur jag ville ha det, för jag hade en gång sett en tavla på ett gammalt duvslag i England, och snart var allt bestämt och klart och min gäst tog i hand, såg mycket glad ut och skulle bara hem och hämta verktyg, bräder och spik och lite till. Men innan han körde iväg, vevade han ned rutan och sa – Och så tar jag med ”rävungen” sa han och log. Då blev det fart på mig, och istället för att sätta till degs som jag hade tänkt förut, gjorde jag en stor smet äggavåfflor, för det tror jag att den lille ”rävungen” skulle gilla. Fast jag alltid älskat barn blev jag lite blyg för att få så fint besök, så medan våffelsmeten stod och svällde, letad jag upp numret till Edvin och skulle just till att knappa in numret, då jag för mitt liv inte kunde finna telefonen. En lång stund fick jag leta tills jag kom ihåg att jag lagt ned den i skrivbordslådan, och såg då att jag fått ett sms. Från okänt nummer, men samma som ringt men ingen hade hörts då. Nu stod det. ”Svårt att sova, ännu svårare att komma upp, men hoppas du har det bra. Tack för igår./ Edvin i Målen”. Nu blev jag riktigt förvånad. Edvin var nog inte en vanlig gammal herre som åkte på 90-årsfester med sina gammelvänner. Han kunde till och med sms:a. Och när han rullade sin rullstol var det med fart, och ingen vanlig rullstol var det hellre. Den liknade mest ett hemmabygge. Snabbt svarade jag: ÅÅÅ så festligt med hälsning. Fint att höra från dig. Jag har fått duvkontakt” skrev jag och genast svarade han. ”Trodde väl det”. Det skulle inte dröja så länge innan duvslagssnickaren skulle komma, så jag satt mig ned i min gamla slitna fåtölj och tänkte ta igen mig efter allt som hänt, men då kom den vita duvan som stannat kvar hos mig, flygande mot mig och satt sig på armstödet och tittade lite snett upp på mig, med den vänaste lilla duveblick jag någonsin sett, och jag tänkte. ”Å den som kunde lära sig att tala med duvor”, och så slöt jag ögonen för att vara riktigt, riktigt tyst och koncentrera mig och se om jag kunde tänka riktigt, riktigt innerligt, och förstå duvan. Men istället för att lyckas förstå vad duvan ville säga, somnade jag till. Och jag drömde.

Ja jag drömde att jag satt uppkrupen i ett träd, som jag ofta gjorde som barn, ja jag var nog ett barn i drömmen och jag hörde någon som sa: ”Tre tår framåt, en tå bak. Duvan är sin egen sort. Hoar som vemodet, flyger som glädjen och lever i flock tills de dör”. Men det var inte duvans röst jag hörde, utan det var Ugglan som var rösten jag hörde i trädet. Du vet den där ugglan jag hade sett på den låga grenen i trädet utanför mitt hus. Och ugglan fortsatte. ”Bara barnet kan höra, de vuxna glömmer så många språk. Bara kroppen förstår alla språk. Hjärnan tolkar, men förstår inte alltid rätt. Bara barnen förstår och deras händer kan tala.
Jag vaknade till med ett ryck, för det var duvan som flaxade till och flög runt runt runt i rummet. Och när jag tittade ut såg jag att det satt massor av duvor på marken, jag hann räkna till 14 stycken och då gick jag försiktigt ut och öppnade dörren och den vita duvan som varit i rummet flög ut till de andra och då flög de alla upp i den stora lönnen. Just då svängde bilen in på gårdsplanen med släpkärra lastad med nät och bräder till duvslaget, och då förstod jag att det var därför duvslagsmannen frågat om jag hade sett hans brevduvor. Då hade de inte hunnit fram, men nu satt de här, och jag såg att han gick fram till trädet och talade med dem. Och där såg jag ”rävungen” och räven. Blygt klev de ur bilen och gick fram till duvträdet och bara stod där och tittade upp. Och jag mindes vad Ugglan i drömmen sagt nyss. ”Bara barnen förstår och deras händer kan tala”. Duvorna lyfte från trädet och flög alla nedåt sjön, men jag var säker på att se skulle hålla sig här omkring och komma tillbaka framåt kvällen. Och du må tro att det blev fart i oss alla. Det sågades, mättes, kapades och spikades.  Vi arbetade som om vi brukade bygga duvslag ihop och när ”rävungen” med sin räv tröttnade och jag gick för att se var de blivit av, såg jag att de klättrat upp och satt nu på den där låga grenen invid stammen, precis som min vän räven gjort förut, och på samma gren som ugglan satt på natten före. Först ville jag inte störa dem och det var så vackert så jag började gråta en liten lyckotår och visste med ens att allt i livet är små, små tecken som vi kan se eller gå förbi. Som ett jättepussel, som vi får en bit i taget av, och om vi vill kan vi lägga pusslet och så att vi kan se den stora bilden, eller bara strunta i det och klaga över att inte alla bitarna kommer med en gång. Just då visste jag att jag fått många nya pusselbitar på samma gång och när jag gick fram till trädet för att fråga pojken om han ville hjälpa mig att baka äggavåfflor, hörde jag en bil som körde in på gårdsplanen och det var Edvin och min gamla klasskamrat som visst var granne med Edvin. Och i hennes stora bil låg den stora gamla klockan som Edvin ville att jag skulle ha. Så det var tur att jag gjort en stor våffelsmet, för nu var vi många som ville ha våfflor.
Men hur duvorna sen flyttade in i sitt nya duvslag och vilken hemlighet som vilade i klockan, det kan jag inte berätta än, men kanske en annan dag kan jag berätta om hur jag fick den pusselbiten och hur jag fick följa med på en spännande resa till duvdamen i Köpenhamn. Och kanske minns du att jag hade lagt min mobil i skrivbordslådan, och det var bra gjort skulle det visa sig, för där fann jag en gammal vacker halsrem, som de fick till sin räv, där de kunde skriva sitt namn och telefonnummer. Och det skulle bli viktigt må du tro. För även rävar kan komma bort, och det är inte roligt alls. Men om det berättar jag om en annan gång.

Räven Tor och de hemliga tecknen.

Kapitel 5

Räven Tor och dem hemliga tecknen.

De hemliga tecknen är fullt synliga i vår värld. Finns överallt om vi vill se dem. Annars kan vi bara gå förbi. Men då är det som om alla färger slocknar, dofterna försvinner och allt bara blir grått. Som skillnaden mellan att solen lyser eller är bakom moln. Så är det för mig i alla fall. Därför finns det ingenting som händer i världen som jag inte uppmärksammar och tänker, Jaha, så då hände detta. Undra vad det kan leda till, undra vilken väg jag skall gå nu, vilken människa jag skall få möta här. Ibland fattar jag INGENTING ibland är det som om jag förstår först många år senare. Så kan det kännas om jag missar tåget, eller om går vilse i en stad och villar bort mig totalt. Ja till och med om olyckor händer och jag hamnar på sjukhus så tänker jag – oj nu gäller det att se efter särskilt noga så jag inte missar något viktigt. Ibland är det bara små saker som händer, men som sen blir så viktiga, för att veta, hur man skall komma vidare i livet. Nästan som om man går på en liten stig i en vild och gammal skog. Och så tar stigen plötsligt slut, för att stora träd ramlat över stigen och man kan inte komma under träden och inte över, utan måste gå en jättelång omväg, och så villar man bort sig totalt och så blir man rädd för att inte hitta hem igen. Men så ser man plötsligt en annan stig som man aldrig gått förut och så tar man den och då hittar man världens bästa kantarellställe. Och så plötsligt kan man ge alla de kantarellerna i födelsedagspresent till någon som man älskar mycket. Så allt kan vara ett tecken.
Minns du att jag berättade, att när den där första duvan flög in i mitt hus, så satt den sig på den vita vackra kronan över min gamla kakelugn. Det såg verkligen vackert ut. Så fort jag såg det tänkte jag inom mig. Ja just det, tänk om jag någon dag får hjälp att laga kakelugnen så jag kan elda i den igen. Min kakelugn är det vackraste smycket i mitt hus, och jag brukar elda varje dag, men nu fick jag inte elda längre för då var det risk att mitt hus skulle brinna ned. Och mina pengar räckte bara till fågelmat, färger och lite mer, så jag visste inte hur jag skulle få hjälp att laga den. Men det var som om jag hade fått ett litet tecken, för när en duva visar sig, då vet man att något bra är på gång. Även om det är en vanlig duva i skogen som slår sig ner på min trappa, eller om det är en duva i staden som råkar bajsa på min bil. Allt är ett tecken. Och när jag plötsligt fick ett helt duvslag med fjorton duvor, då visste jag att allt kunde hända. Kom du ihåg dagen då vi byggde duvslaget. När jag just skulle gå in och grädda våfflorna. Då kom också Edvin och hans granne och de hade med sig den gamla golvklockan. Målad i en så underbar färg, och själva formen fick mig att bli glad. Först berättade han inte så mycket om den, han sa bara att han ville att jag skulle ha den, för att jag verkade förstå mig på tiden och att jag inte rusade runt så mycket. Hur han kunde veta det förstod jag inte, men jag var jätteglad och han överlämnade också ett brev som var igenklistrat men han sa att jag skulle läsa det om jag var riktig, riktigt ledsen någon gång. Det lovade jag, och så bar vi in klockan efter att vi festat på våfflorna, och han visade hur jag skulle dra upp klockan, var jag skulle smörja den och hur man kunde öppna på baksidan till urtavlan om man behövde se in i det gamla urverket. Allt kändes mycket spännande. Och innan han skulle åka vidare sa han. – Och det finns förresten ett hemligt tecken i klockan, men det är det få som kan tyda, men du klarar det nog om du behöver förstå det en dag. Och då log han, vinkade och så körde de iväg. Nu stod klockan där inne i mitt arbetsrum vid kakelugnen och tickade och slog så lugnt och dovt. Och precis som klockan gick, så vandrade tiden i väg och snart kändes det som om våren var kommen. Duvorna kuttrade och tog allt längre flygturer utanför duvslaget och de hade blivit ett underbart sällskap. Jag kan inte säga att jag förstod vad de sa, men det kändes som om de trivdes och som om de förstod mig när jag talade. En morgon när jag var ute och tvättade av deras reden och gav dem nytt vatten kom den vita duvan flygande, den som kom till mig allra först, och som suttit på min kakelugn. Hon bodde ju inte hos mig utan hos Duvmannen och så skulle inte duvor bete sig, inte flyga hem till någon annan. Men dessa duvor verkade inte bry sig, de var liksom kompisar som hälsade på hos varandra. Men den dagen var det mig hon hälsade på. Hon satt sig på axeln och gned sitt huvud och sin näbb mot min kind, kuttrade och buffade på mig. Ja jag kände att hon verkligen ville säga något och att jag skulle förstå att något skulle hända. Och bara en timme senare ringde Duvmannen och frågade om jag fått duvans meddelande, och det hade jag ju, sa jag, men jag förstod inte dialekten. Då skrattade vi båda. Men att något snart skulle hända, så mycket förstod jag, sa jag. Just det sa han. Jag tänkte vi skulle ut och resa sa han, ut till Jyllands västkust, ut mot havet, så långt tåget går, så du får de var duvorna har bott förut och så du får träffa deras matmor. Det förslaget var jag genast med på och snart hade jag ordnat både Duvvakt och fågelvakt och husvakt. Så en dag senare satt Duvmannen, barnet och räven Tor på tåget ned mot västkustsidan av danska Jylland. Å så spännande. En stor matsäck hade jag ordnar, med kokta ägg och stekta ägg, långa landgångsmackor, kaffe, frukt och rullar med isländska pannkakor och hallonsylt. Till räven Tor hade jag med ett litet förkläde som jag hade sytt till honom, om nu Rävar behöver sådant. Men han passade mycket bra i sitt nya förkläde, som skyddade hans ljusa mage. För inte vet jag vad rävarna tar sig för när de har ledig tid och vi människor inte ser på. Kanske de också målar tavlor, eller diskar eller lagar sockerdrickspannkakor. Och kan du tänka dig, den vita duvan följde med på tåget och den var så väluppfostrad, så den flög ut och luftade sig när tåget stannade, men den bajsade inte på en enda passagerare, och satt tätt, tätt intill halsen på Duvmannen. Det var verkligen en underbar magisk duva, som kändes lika förståndig som den tamaste husdjur.
Resan var som en enda lång semesterdag och kändes bara tråkig en kort stund och då passade jag på att somna till. Men kan du tänka dig. Det som inte fick ske, hände, ja det var helt otroligt att något sådant kan ske, för vet du vad. När vi äntligen var framme och var helt lyckliga över detta och bara längtade ut och bort till havet som vi redan på långt håll kunde känna lukten från havet. Ja kan du tänka. ”rävungen” glömde räven Tor. Tor han måste ramlat ned mellan sätena i tåget och i all uppståndelse och alla väskor och kassar vi hade med, så glömde vi kontrollera allt. Så räven Tor blev kvar. Gissa om det var näst intill omöjligt att somna den natten, hur kul allt annat var när vi väl kommit fram. Men hur det gick med räven och hur vi tillslut fick vandra längs havet, se det gamla duvslaget, och allt det andra, det berättar jag för dig sen. För ännu har inte mysteriet med räven blivit löst, och jag tror helt säkert att du vill att Tor skall hitta tillbaka till sitt gosebarn, men räven är ännu på väg på sitt eget äventyr, och om det berättar jag, när jag får veta mer.

 

 

Räven Tor och de hemliga tecknen.

Kapitel 6

Det är inte lätt att vara räv, om man blir kvarglömd på ett tåg och hamnar under sätena, på golvet. Men annars är det lätt att vara räv, om man är ett mjukisdjur och heter Tor, och har en vän som är ens allra, allra bästa vän.

Och det är särskilt roligt att heta Tor när man heter som en dag i veckan, då torsdag är ens egen dag och man har många namnsdagar som Torwald, och Torsten, Torborg Torun Torild Tore och Torkel. Det finns så mycket på Tor men det fanns också en rasande blixtrande gud som hette Tor, och som förr var åskans och blixtarnas gud. Man kan tro att han jämt var arg, men det var han inte, men ibland är det bra att kunna bli riktig, riktigt arg, om någon skall lyssna på en. Så där uppe bland molnen laddade han iväg lite kraft, precis som barnen ibland måste stampa med foten och säga ifrån, precis som åskans Tor.

 

Men nu är det så att allting kan hända. Det kan hända att man blir kvarglömd på ett tåg och att tåget stannar, att alla hoppas av, och att någon låser alla dörrarna och sen går därifrån. Och sen blir det natt. Då är det inte så roligt att vara räv och ligga under sätena för då är det så mörkt och ensamt och till och med kallt. Men nu är det så, att om man är mjukisdjur, så kan precis allting hända. Då har man en egen värld, som är precis bredvid vår värld, och i den världen är mjukisdjuren precis lika levande som människobarn. Och i den världen, där mjukisdjuren bor, där kan de springa och gå och hoppa och de är så nyfikna så de kan nästan göra vad som helst.

Och räven Tor, han hade det väldigt mörkt och ensamt, men inte så lång stund, för kan du tänka dig, i samma tågvagn fanns det en varelse till. Och det var en mjuk liten skatunge. Du vet vad en skata är för något va? De där svartvita fåglarna som är så vackra när solen lyser på dem. För då ser man att det glänser en aning av blått och grönt och gredelin. Och de är kloka också, må du tro. Mycket klokare än vad vi vet. Men det finns inte många skatungar i vår värld som den här. Det här var en skatunge som var hemmasydd, som en moster hade sytt till ett barn som hade varit sjuk, väldigt länge. Och skatungar de är envisa och modiga. De ger sig aldrig. Och mostern tänkte att det här barnet behövde en skatunge, så hon kunde bli lika envis och modig som de små tuffa skatungarna. Så nu låg det alltså en skatunge och en räv, i samma vagn och var kvarglömda. Bortglömda var de inte, men så förunderligt kan det bli. Skatungen var snabbast och hoppade direkt bort till räven och sa. – Kan du inte hoppa up och komma bort till mig och sitta hos mig för jag är så ensam. Och jag längtar hem. Jag kan inte sova utan mitt mjukisbarn.  Tor tog på sig sin myndigaste ton och sa. – Ja men hallå, har du inte tänkt på att du får träffa mig i alla fall. Kan du inte lugna dig lite. Jag är ju här. Vi kan ha det kul hela natten.  Vi behöver ju inte sova. Och där satt de sen och grunnade på vad de skulle göra på tåget. Och natten gick rätt så fort. De letade efter mat och hittade brödsmulor och tappade godisbitar på golvet. Sen hittade de en kopp med vatten som någon hade lämnat kvar, ett äppelskrutt och ett bord låg några kvarglömde ostbågar och en halv brödbulle. Det var riktigt gott att få äta tillsammans. Och nu satt de där och berättade för varandra om hur de hade det på dagarna. Och det var olika liv må du tro.

Hur räven Tor hade det, det vet vi ju lite grand, men hur skatungen hade det vet vi inte så mycket om. Skatungen berättade att den hade bott på sjukhus i flera, flera veckor för det barnet som skatungen bodde hos, hade varit mycket sjuk. Och varit tvungen att bo på sjukhus. Och skatungens mjukisbarn hon hette Elfrida och hon älskade sin lilla skatunge, fast den nu var en riktigt sliten och lite smutsig skatunge. Och skatungen älskade sitt mjukisbarn. Och Elfrida bodde i Köpenhamn och pratade danska så skatungen pratade också danska, men skatungen och Tor förstod varandra så väl. Och kan du gissa, skatungen kallades Elfrid så det var Elfrid och Elfrida, det skulle liksom höras på namnet att de hörde ihop. Och natten kom och det var dags att sova för de båda mjukisdjuren. Men de glömde att hoppa ned och lägga sig där de var när de lämnades av sina mjukisbarn, under sätena på golvet. Så gör mjukisdjuren alltid annars, för att människorna inte skall börja undra. Tidigt, tidigt nästa morgon hörde de hur någon kom och öppnade tågvangen för nu var det städning på gång. De förstod direkt att någon skulle städa alla vagnarna innan tåget skulle ge sig av igen. Och det var slammer, och sladdar, och slangar och soppåsar, och flaskor och sprej och allt vad man kan tänka sig. Och kan du gissa vad som hände så. Jo där satt skatungen Elfrid och räven Tor, och såg så där lite lagom rädda ut, när städolle kom. Ja de andra kallade honom städolle fast han hette Oliver. Och när han kom fram sa han Oj då.  – Sitter ni här alldeles ensamma. Har ni bott på tåget hela natten? Men mjukisdjuren svarade inte alls. De satt bara tysta. Men städolle tog dem i sin famn och vyssjade dem lite och blåste lite på dem för att se om han kunde väcka liv i dem. Sen flyttade han på några flaskor på sin städvagn, och där fick de sitta sen, hela morgonen, ända tills han städat klart. Och när han städat klart, så körde han iväg städvagnen bort till ett stort hus, och där blev det alldeles mörkt inne i städskrubben.

Men nu är det så att mjukisdjuren de ser också i mörkret, så när ögonen hade vant sig så såg de att det inte bara var en städskrubb, utan där fanns också massa andra saker, som människor hade glömt. Böcker och vantar och kuddar och små väskor och en kofta, ja der hängde allt möjligt. Och det satt faktiskt också en ekorre i skrubben. Och ekorren sa. – Tur för mig att ni kommer hit, men jag skall säga er. Här är det inte roligt att vara. Jag har suttit här i två veckor och jag längtar hem till mitt mjukisdjur.  Oj sa Elfrid och Tor. Men vi vill inte vara här. Vi MÅSTE hem till våra barn. Ja det kan ni ju tro sa ekorren. Så lätt är det inte. Men så sa ekorren något.  Titta du har ju ett halsband runt din hals. Det kanske står hur man skall hitta hem. Och skatungen flög upp. För i mjukisdjurens egen värld där kan skatungar flyga. Och mycket riktigt, där stod det både adress och telefonnummer. Men skatungen hade ingen adress på sig, Ingen alls. Så hur skulle det gå för skatungen Elfrid? Skulle hon få sitta där med ekorren och bara vänta och längta?  Jag kan berätta för dig att allt blev riktigt bra. Först var det skatungens mjukisbarnsmamma som ringde upp det där städbolaget som städade tåget, och berättade att skatungen var borta, och mamman hade till och med gråtit i telefonen och sagt att hennes barn grät och saknade skatungen, när hon talade med städolle . Så skatungen kom och hämtades redan nästa dag. Och kan du gissa vad som hände med räven Tor. Ja du kom väl ihåg städolle. Han var en riktigt god människa. Han tittade på halsbandet och läste adressen och kollade telefonnumret och såg att det var i Sverige. Därför ringde han inte, men han gjorde ett vackert paket och skrev en vacker adresslapp och sände räven Tor ända till Sverige där ju räven bodde. Det är inte lätt att vara räv, och inte att behöva sitta hoptryckt i ett trångt paket, och fraktas på tåg och bussar och fraktband, bil och så äntligen komma fram till rätt adress. Och hela tiden ligga med massa andra brev och paket och kastas hit och dit. Tur att mjukisdjursvärlden finns vid sidan om.
Men när man sen kommer dit man ska och hamnar i rätt barnafamn, då är allt bara härligt igen. Så blev det. Men än är inte sagan slut för än har inte rävungen kommit hem från sin resa. Snart berättar jag mer, så du får veta hur det gick. Och på ett förunderligt sätt hör allting ihop i vår värld. En dag, hörde jag sagorna viska, fick till och med Tors och Elfrids gosebarn träffas. Det ordnade deras mjukisdjur om. Men hur det gick till, det vet jag inte än.

 

Räven Tor och de hemliga tecknen.

Kapitel 7

Ibland är det som om morgonen bestämmer hela dagens ton och färg. Så snart jag hade satt mig upp i sängen och tittade ned över sjön var det som om allt var insvept i en tät vit dimma. Det var som om hängbjörkens grenar längde och slängde närmre marken och dimman var liksom ett grått vackert filter som jämnade ut alla vassa kanter och konturer, suddade ut alla ojämnheter och fast jag var inomhus var det som om allt därute tystnat och stillat. Det var som om jag hörde, det som just avstannat, allt som klingat av. Som ett eko långt borta. Därför var jag inte säker på att det jag såg faktiskt hände nu, denna vackra vanliga söndagsmorgon, eller om det redan hänt för många hundra år sedan eller om det var något som skulle hända längre fram i livet när jag själv inte längre levde. Och när jag satt där på sängkanten, spelade det alls ingen roll. För i ögonblicket stod allt stilla, forntid, nutid och framtid. Den vita täta dimman som låg över sjön och markerna började långsamt lyfta, men så såg jag att det inte bara var dimman som lyfte, utan det var många vita sångsvanar, som med stora svepande vingrörelser lyfte från vattnet och sjön, å, ja du må tro att det var vackert. Svanarna cirklade i en stor väldig spiral en lång stund över sjön, som för att vänta tills alla svanarna hade lyft och kommit med i den cirklande rörelsen. Och nu ställde jag mig upp för att riktigt kunna se, och när den sista svanen var flygande i luften, bröt solljuset igenom molnen och dimman, och det var så vackert att få se det starka ljuset som lyste upp sjön, ja inte bara sjön, utan också alla de svävande svanarna, som flög och cirklade över sjön. Ja det var så vackert så jag började gråta och det var nog bra, för när man gråter är det som om en gammal otäck känsla man länge haft instängd, bara måste komma ut och flyga och det kändes som om jag också lyfte från mitt gamla sovrumsgolv och som om jag också kunde sväva ut och cirkla med svanarna över sjön. Ja precis som i en dröm på natten kunde jag flyga. Mina armar var som stora kraftiga vingar som bar mig och det kändes som om jag inte bara hade svanevingar utan också svanehjärta och svaneögon och jag lyfte mig högt över sjön och skogen, tillsammans med de andra svanarna och fast vi till slut var mycket, mycket högt upp, kunde jag se allt på jorden tydligt och klart. Och ju längre vi kom bort från jorden, ju klarare såg jag att jorden var leden, trött och nästan färglös. Jag såg hur vattnet och allt som lever i vattnet var förgiftat och förtvivlat, hur fåglarna som levde vid havet var sjuka och höll på att dö. Jag såg hur skogarna inte var skogar, utan bara spökskogar, tradiga stubbar, sönderslitna, och mossmattor, bäckar och sjöar var söndergrävda i raka fula korsmönster och sjöarna var utgrävda och såg liksom fyrkantiga ut och utan blommor och grönska runt om kring. Och mitt i allt det eländiga och fula såg jag hur alla fåglar lyfte och flög upp från jorden, ja det kändes som om alla fåglar hade bestämt sig för att lämna jorden och alla fåglarna cirklade i enorma flygande formationer, högt, högt uppe i lufthavet och jag kunde känna hur de var rädda, förtvivlade och trötta och mycket, mycket oroliga för hur djuren, och växterna och insekterna och fjärilarna och paddorna och älgarna och vitsipporna och tranorna och kolibrierna skulle kunna överleva och flyga och hoppa och skutta och krypa och kräla och simma och gro och växa i vår värld. Ja jag förstod att alla fåglarna hade samlats för att försöka rädda världen. Och i ett rasande blixtrande huj, var jag så tillbaka vid min säng. Jag tittade ut genom mitt gamla vanliga fönster och både dimman och svanarna var borta och jag fick plötsligt bråttom och klädde på mig och gjorde mig klar för att börja dagen, så jag kunde mata mina fåglar, både de vilda och de tama duvorna och alla andra djur som brukade smyga runt mitt hus när det var natt, eller då jag vände mig bort och inte hann se dem. Och nu visste jag att det var fåglarna som skulle rädda vår värld. Jag visste att de hade en plan, men inte hur de skulle göra. Men så mycket hade jag förstått under den korta stunden jag själv varit svan, att om de skulle lyckas, måste alla hjälpa till och människorna måste börja lyssna på djuren och prata med dem och bli vänner med dem på riktigt. Och barnen, ja barnen var de viktigaste av allt, ja de var liksom skrattet på jorden, det som gjorde så att människorna ännu orkade leva. För det är barnen som kan lägga örat mot jorden och lyssna på allt som de stora människorna har glömt. Men de stora människorna måste stanna tiden, stänga kranen till allt som de tror att de måste göra, annars tar tiden slut, för det som de verkligen vill göra och då räcker tiden bara till det som gör människorna trötta och gråa och skrumpna och spökiga. Så när fåglarna fått mat gjorde jag en bricka med mat och dryck till mig själv och gick ut och satt mig på trappan och njöt i solen som nu hade blivit riktigt varm och skön. Molnen var borta och dimmorna hade flugit iväg. Och när jag satt där tyst och stilla såg jag plötsligt räven igen. Först bara ryggen och svansen, men nu tycktes han ståtligare och kraftigare än någonsin och så vände han på huvudet och tittade på mig, och då såg jag att han log mot mig som om vi hade en riktigt stor hemlighet ihop och det förstår jag nu att vi hade. För i den stunden förstod jag att rävar är förunderliga djur och de har liksom olika liv samtidigt. Och fast jag såg att han var levande så fattade jag att han samtidigt kunde vara en liten borttappad räv som ramlade ned mellan sätena i ett tåg och som sen måste sändas hem med post och landa i sitt vanliga hus och trivas i famnen på sitt lilla gosebarn, hänga med honom till dagis, eller ut i skogen för att hitta på nya äventyr och allt det här var inte konstigt alls, för fast jag hört att Edvins räv blivit påkörd och dött, så satt han ju här och liksom tröstade mig. Så jag skulle inte oroa mig. För det var fåglarna och rävarna, och myrorna och snäckorna och korparna och ugglorna som skulle rädda vår värld. Och just när frukosten var uppäten kom postbilen nedkörande till mitt hus och damen som körde bilen sträckte fram ett paket och hon sa att det var ”träskopost” från räven Tor. Inte ens det kändes ovanligt. Men eftersom postdamen aldrig brukade köra ned till mitt hus utan lägga alla brev och paket i min brevlåda uppe vid vägen, kom vi att börja prata med varandra. Och jag berättade om att jag just dagen före kommit hem från Danmark och jag berättade att mina brevduvor hade bott där förut. Och jag berättade om deras gamla matmor som flyttat till ett hem där duvorna inte kunde flytta med. Och jag berättade om barnet som jag hade åkt tåg med och om räven Tor som hade kommit bort och om räven som brukade sitta i min trädgård och ge mig vackra presenter och ja – jag berättade om den vita duvan och kakelugnen och allt.
Tillslut såg postdamen både förvirrad och glad ut och sa. Ja gissa om en litet barn här borta i grannbyn härom dagen fick ett paket med posten och i det fanns den där goseräven Tor, så därför tror jag dig. För jag såg det själv.

Men så skyndade postdamen vidare, för hon hade en lång postrunda.
Och när jag öppnat mitt paket, där jag satt på min trappa var det just den här boken som du håller i handen, om räven Tor och de hemliga tecknen. Och allt jag läste i den kände jag igen och bilderna var som i en väldigt vacker saga. Ändå visste jag att allt fanns och hade hänt på samma gång som jag satt och läste boken. Så förunderligt slutar den här berättelsen. Och just som jag skulle gå in och börja koka dagens soppa, kom duvmannen och barnet cyklande in på min gårdsplan. Och räven Tor var förstås med. Och Tor hade fått en cykelmössa och ett förkläde för räven ville visst både laga mat och måla med färger. Och så gick den dagen och blev också den, till en saga utan slut.
Och inifrån huset slog Edvins gamla klocka tolv slag och det var därför vi äntligen började ana att det inte var en vanlig klocka. Men det är en helt annan berättelse.

© Marianna Agetorp

Räven Tor och de hemliga tecknen. Text: Marianna Agetorp Bild: Therese Hägeby

Pdf för utskrift nedan

Räven Tor 2017 samtliga kapitel